work, buy, consume and die

Jag förstör saker - varje dag. Var och varannan dag pajjar jag min sångröst (som jag faktiskt använder mig av) genom att röka den där lilla ciggen som egentligen är helt onödig. Jag förstör dessutom varje helg, i och med booze och feströk min kondis som jag i veckorna tappert jobbat fram genom gymmande och intervallträning. Vad fan är detta för typ av skum självdestruktivitet egentligen?

Mina hörlurar är glapp, min mobil (som är den fjärde jag förbrukat på ett år) har diverse displayskador samt tendens att bugga sönder p.g.a. en ölläcka i väskan, kläder får brännmärken, kläder får fläckar, kläder slits ut, fodret i mina nya 2000-kronorsskor är upprivet. Jag blir got dammit gråtfärdig vid minnet av hur jag och ushu samtalade om hur mormödrar ex. kunde använda samma väska i 20 år utan minsta lilla skråma när en annan idag verkligen s-l-i-t-e-r ut dem på mindre än ett halvår.

Utan någon poäng alls vill jag bara skrika (skriva) ut hur trött jag är på att förbruka och konsumera i denna fattighetsframkallande mängd, som egentligen bara beror på att jag slarvar. Även psykiskt känner jag hur lätt band bryts och går sönder genom egentligen bara praktiska förändringar. I och med mina grova tvångstankar förlitar jag mig på att k-brunnarna ska göra min dag och lyckas rädda mig ifrån att åter igen pajja något nytt. Är det helt enkelt i vår generations natur att inte kunna koordinera våra kroppar rätt, och därmed bara ha sönder allt? Tilda, Ushu, älskade.. Nyköping har i dagens läge inte tillräckligt många k-brunnar för att försäkra mig tillräckligt om att allt som är vårt gemensamt inte går sönder. Eller kanske saknar jag dig bara så pass mycket att jag just nu går sönder, vilket visserligen kanske vore bättre än det andra. Jag lovar iaf att kliva på alla k-brunnar jag ser i vardagen och får helt enkelt förlita mig på att de så småningom tar mig till lund.