det bästa och det värsta

En annan är ju en helt värdelös bloggare, men jag har mina skäl. Körtelfebern - gymnasieelevernas största fruktan drabbade mig detta jullov. Efter många, många mååånga timmars tittande på uråldriga inspelade Disneydagsavsnitt, tecknade filmfavoriter som barn så som Flåklypa Grand Prix, Resan till Melonia och diverse annat hann nostalgin verkligen ifatt mig.

På nyårsfesten som jag ändå lyckades vara frisk nog för att avnjuta hade vi endast en dansbar låt som med lite ironi gick på repeat och det var Bloodhound Gang - Foxtrot Uniform Charlie Kilo (Jason Nevins mix) ifrån deras nyfödda album Hefty Fine. Jag har en mycket märklig relation till det bandet och var som många vet också ute i gränsträsket mellan förpubertalt och pubertalt lite väl tidigt vilket jag i dessa sjuka dagar kom att tänka på.

November -99 var då Bloodhound Gang turnerade med nyaste släppet Hooray for Boobies (inga kommentarer) och min några år äldre biologiske bror med vänner skulle se dem på Fryshuset. Jag var 10 år och jag minns solklart att jag precis hade börjat komma till insikt med hur jättesuperviktigt fina kläder var. Hur som helst, en av min brors vänner ställde in och efter många timmars tjat fick jag ta över dennes biljett och följde med upp till Stockholm.

Väl där är minnet desto luddigare men ganska snart hann jag kamma hem en hittelön på 2 starkbärs då jag hittat en många, många mååånga år äldre mans mobil liggandes på golvet. Jag hann också tränga mig längst fram i publiken, bli upptäckt av bandets gitarrist Evil Jared som drog mig över stängslet och bjöd på ännu mer öl. Sångaren, Jimmy Pop fick syn på mig och vinkade åt mig att komma fram till honom på scenens mitt, när jag sedan stod där kunde jag se min grymt chockade 15-årige bror i publiken med vänner stirra på mig ovetandes ifall han skulle skratta eller gråta.

Därefter säger Jimmy Pop till publiken något som mina dåvarande engelskkunskaper inte riktigt kunde greppa, men jag förstod så mycket som 'Fire Water Burn' i vilket fall. Utan att jag vet ordet av står jag tillsammans med honom och sjunger låten som jag givetvis kunde kristallklart utantill. Min inte helt färdigt utvecklade kropp var vinglig av all öl och jag minns hur en naken man kastades upp på scenen, fick Jimmy Pop's mick uppkörd i halsen och spydde på honom. Jag måste ha sett väldigt dum ut när sedan Jimmy Pop kom och hånglade upp mig, och jag vill inte ens veta hur min bror måste ha känt sig. Han luktade sprit, tobak av den sötare samt spya, men det var inte mitt första hångel. En vakt kom sedan och bar ner mig, jag var lealös. Äventyret var slut och jag pustade ut i baren resten av konserten men fick ett flertal glada kommentarer av de förbipasserande. Min bror fann mig, han var sur men hans vänner var istället mer åt det stolta hållet.

Vi sa aldrig något till mamma, men det var många nätter jag hade svårt för att sova på och min bror fick mig att svära på en timmes spö att inte skryta i skolan om detta. Jag var fortfarande ändå mest smickrad och förstod nog inte riktigt då att jag faktiskt var mycket mindre än alla på konsertområdet och att det förmodligen var därför de drog upp mig. Detta förpubertala äventyr gör att jag omöjligt någonsin kommer att kunna tycka illa om de artister och band som jag hyste min förbubertala kärlek för vilka de än är. Det är förmodligen också det som är det förpubertala; att jag bara såg skönheten i melodislingorna i deras låtar och inte i texterna som är grymt mycket vagina hit, vagina dit och allmänt skabb. Jag har fortfarande ett par smulor av de där starka känslorna som gjorde att jag inte kunde sova nätterna efter och därför är jag nog också rätt förpubertal i sinnet just nu.