det undermedvetna hatet mot mig själv

Länge har mina agg gentemot ett gäng kvinnor av en viss sort frodats inuti min hjärna. Jag vet egentligen inte varför aggressionerna kommer eller varför jag egentligen bryr mig, men varför måste de förpesta mina dagar med sin präktiga attityd ständigt, jämt och A-L-L-T-I-D? Texten må vara osammanhängande och grammatiskt inkorrekt, men jag blossar lätt över då det gäller denna mycket ömma punkt.

Jag vill vara omtyckt, och därför borde jag nog egentligen inte namedroppa personer överhuvudtaget men jag måste verkligen gå till botten med detta.

1. Marita Lindqvist – Ska väl försöka föreställa någon slags neutral Japan-kunnig och lite yngre person som får skrivjobb efter skrivjobb p.g.a. att Japan är hett och att det via henne går att göra det moderelaterat. Jag såg hennes namn för första gången då jag läste en Elle-artikel som handlade om något i stil med harajuku-girls eller hur mangaläsandetkulturen dött ut på sistone och ersatts utav fluffiga-rosa-kawaii-prylar (obs. TRENDIGT). Även om artikeln var helt åt helvete bestämde jag mig ändå för att läsa hennes bok Kawaii som handlar om hur hon kommit i kontakt med den japanska idolkulturen. Måhända att det finns en hel del bra förklarad fakta, men vem fan beskriver sig själv som en outsider barndomen igenom (bokstavligen talat ”hej jag är alternative”)? Jo – en tönt. För att inte tala om att hon aldrig publicerat en bild på sig själv i något jag har stött på. Har hon en utväxt i pannan, ett extra finger eller är hon helt enkelt bara en pinsamt dålig lolita gothare? Det borde vara ett minimumkrav som författare/skribent att ha en bild tillräckligt tillgänglig för att den ska gå att googla fram. Som om det för övrigt spelar någon roll om hon är ful, show yourself!

2. Susanne Möller – Programledare för Kontroll på SVT samt skribent på speltidningen Player1. Som kvinnlig programledare för ett tv- och datorspelsmagasin är det viktigt att ha insikt i vilket tungt ansvar som vilar på ens axlar. Jag läste till en början Player1 flitigt och tyckte att hon var en exemplariskt dålig tjejrecensent som begränsade sig till jobbiga tjejspel i stil med Pikmin2. Det blir bara pinsamt och jobbigt. Susanne var i den första säsongen Kontroll jag såg en panelmedlem som recenserade och betygsatte. Hon var dessutom urusel på det och jag vet att jag har medhåll på den punkten. Men tydligen inte av en majoritet då hon därefter utnämns till programledare – vilket skämt!


Vad frustrationen egentligen bottnar i är förmodligen att jag innerst inne vill göra saker precis som både nr 1 och 2. Den enda större skillnaden är att jag vill göra det bra. De har snott mina idéer, tjänat kosing på det, fått uppmärksamheten och till råga på allt gjort det dåligt. Jag vill också skriva om Japan, bli sponsrad för att få åka däremellan efter ett par klockrena artiklar. Jag vill också ha mitt eget program, få gratisspel och gratis inträden till konvent och dyl. Vad som skrämmer mig mest är att det kanske i själva verket är svårt att göra saker på ett bra sätt. Kanske hade någon skrivit exakt samma sak om mig om jag gjort min grej. Därmed blir jag ju heller inte omtyckt och därmed är också de ynka drömmar jag hade också krossade. Helvete.