jag saknar sean biggerstaf

Mitt liv stannade upp i onsdags. Jag hade förväntat mig en riktigt tråkig dag. Det var tråkigt väder, jag hade ont i halsen och allt var bara lagom grått. Tills jag gick ut och hämtade posten. För där i den svarta brevlådan, som nu börjar se ganska sliten ut (kan visserligen ha att göra med att Linnet cyklade in i den i somras), låg den ett paket och ett vykort, till MIG! Eftersom jag så sällan får post var jag överlycklig. Dessutom visste jag att paketet innehöll den nya Harry Potter boken som jag har trånat efter i flera månader nu.

Dagen tog alltså en oväntad vändning. Jag kröp ner i soffan, hade fixat te, stängde av TV’n som annars går varm, och öppnade boken. Jag vet inte vad som händer med mig när det gäller Harry Potter, men jag klarar inte av att inte bli helt uppslukad. Jag läser och vägrar att göra någonting annat. Jag blir till och med så inne i det att jag plötsligt kan börja skratta eller mumla irriterat för mig själv. Och jag måste erkänna att jag har gråtit av Harry Potter böckerna tidigare, så det kommer säkerligen att hända igen.

Jag älskar att jag kan leva mig in så mycket i en bok. Det är verkligen en egenskap jag värdesätter. Det är ännu ett sätt att fly från verkligenheten och det behöver alla göra ibland, kanske speciellt under denna årstid. Man samtidigt är det smärtsamt, för när boken sen är slut vet jag att jag måste vänta i minst ett år på fortsättningen. Hur fan ska jag klara mig efter nästa bok som är den sista?!

Det bästa är att jag vet att jag inte är den enda som reagerar på detta sätt. Jag har ett antal trogna vänner som blir lika spattiga som jag. Det finns fan inget bättre än att sitta och hetsa upp sig över saker som har med böckerna att göra.

Just nu längtar jag efter att bara få ringa till Landmark (aka Landshark) och skrika ut min desperation över hur boken slutar. Jag har inte kommit dit ännu, men jag känner på mig att det kommer vara värt att skrika över.