Daft Punk's Electroma

Hur lätt är det inte att känna sig obekväm av tystnad? T.o.m. om det är en fullt naturlig tystnad känns det direkt som att någonting är fel. Jag har nyligen konstaterat att jag blir väldigt rastlös såfort jag glömmer mp3n hemma när jag ska cykla eller gå en längre bit, eftersom ljudet som faller sig naturligt inte är tillräckligt stimulerande för den mediaöverösta hjärnan. Jag fick ungefär samma tanke nu när jag såg Electroma alldeles nyss. Trots att den bara är en timme lång är den så pass späckad med moments, pauser och tystnader att det blir mycket tid till övers för att filosofera. Det är positivt på flera sätt eftersom det är så oerhört fint samt att många teorier kommer upp till diskussion om olika detaljer man hinner notera i och med det nerspeedade tempot. Men jag blir fan obekväm! Det känns som att de vill provocera mig lite. En tanke är visserligen att jag inte är nöjd pga att den inte motsvarar förväntningarna som man automatiskt fått på den om man sett Interstella 5555. Det är visserligen väl valda låtar här och var i Electroma, men inte ett spår syns av Daft Punks egna material. Okej, jag tror att min conclusion är att jag är förvirrad, men på ett bra sätt. Se den iaf och titta på foto + sorgligt budskap istället för att störas av tystnaden!

'Riktigt Tung'

Från första gången jag hörde den här låten har jag inte lyckats släppa den. Lyssnar på den hela tiden. Albumet är inte släppt ännu, så detta är enda sättet att höra den på. Men lyssna!

'riktigt tung'

one of those days

Vad ska man göra när tårarna bara rinner ner för ens kinder. När man inte lyckas fylla tankarna med bra, roliga saker. När man inser alla sina brister, när man inte tycker om sig själv.

Dessa dagar kommer med jämna mellanrum. Och trots att man har haft många så är man aldrig tillräckligt förberedd. Man lyckas aldrig övertyga sig själv om att det kommer lösa sig. Man fastnar.

Men om man har tur, kommer någon och hjälper en. Eller så hjälper dagens timmar sakerna att rinna av. Så att man, när dagen är över, mår lite bättre.

vår!

Vad var det som hände idag egentligen? När vi vaknade och begav oss till våra respektive aktiviteter på morgonkvisten var allt plötsligt annorlunda. Nyköping doftade värme, och vägarna var torra. Det gick plötsligt att andas, och det var nästan som om alla måsten försvann i och med att en ny vecka inleddes och månförmörkelsen drog förbi.

Trots att jag helst av allt hade velat ta mig ut i spåret och springa den första vårmilen idag, drog jag ändå till gymmet efter dagens lektioner. Jag är ingen talkative type när jag tränar, men idag träffade jag en gammal (ung?) bekant under skrotlyftningstimmarna som jag tidigare har pluggat japanska ihop med. We hit it off och jag fick höra hans livshistoria, vilken jag aldrig hade vågat fråga om när vi pluggade kanji ihop. Hur kunde jag ha missat att killen tränat svärdskonst sedan barnsben? En livs levande martial arts-studerande med andra ord! Utöver att jag blev maximalt lyrisk över varje liten anekdot han slängde in om sin grymt spännande vardag, visade det sig även att han skulle till Tokyo i april (för att stanna till juni ungefär). Jag berättade att jag skulle dit två veckor i maj, vilket i sin tur resulterade i att vi bytte mailadresser och bestämde att jag skulle få komma på ett besök till deras dojo väl där. SUGOII! En underbar chans kom, och idag tog jag den. Kanske var det vädrets förtjänst i slutändan, men fan vad tragiskt om så är.

vår?

Idag var det vår på riktigt i Malmö. Helt underbart. Folk satt utmed kanalen och vinterjackan kändes överflödig. Hoppas hoppas hoppas att det håller i sig. Vill inte se snö mer på flera månader.

Men trots lyckan över att värmen äntligen kommit blev jag helt fucked i huvudet av det. Blev helt galet känslomässig. Som att det jag hade längtat efter så länge blivit till verklighet och att jag därför inte hade någonting kvar. Likt fångarna i koncentrationslägrena under andra världskriget. Skumt som fan.

Det var här allt började. Av misstag på plats i Malmö ledde till sällskap vid falafeln innan skolan. Sen blev det ett par sköna kvällar med öl på möllan, promenader genom stan och snack på parkbänkar. Vi snackade om cooking mama kommer jag ihåg. Det var i den där parken bakom kyrkan där det alltid springer runt en massa stora hundar. Kanske inte var ett så bra ställe, men det var bra just då. Det var mörkt i malmö, höst men ändå väldigt varmt. Det var ett par lyckliga dagar för mig, som var ensam i Malmö. Sen sista kvällen innan hemfärd gav jag dig en kram, som tydligen var lite mer intim än vad jag hade tänkt mig. Haha, tur det.

golddigger

Vart är den? Rent teoretiskt har jag grävt tillräckligt djupt nu för att jag ska kunna se den. Jag hittar bara ännu mer jord, ännu mer av alla andras jord. Jag ser hur deras jord har varit glödande länge, starkt och stabilt. Jag trodde att jag befann mig på fast mark men det sprack och krackelerade fort som fan. Prestationsångesten är en tjock dimma. Eller nej förresten, snarare en månglagrad hinna som trivs hos mig. Prestera, skapa, genomföra, fixa, kirra NU! Nu nu nu och inte sen. Jag får huvudvärk och gräver ännu djupare för att försiktigt kunna fokusera på något annat.

Jag vill verkligen hitta den nu. Det är på tiden. Vart är du? Min alldeles egna skill, som jag med ensamrätt får vara stolt över. Jag har bemästrat den och den ska på samma sätt bemästra mig och samtidigt också spegla min personlighet. Jag har dig inte utan fortsätter att vara mångsysslare, eller i detta fall en grävare. Det är inte svårare än att jag helt enkelt vill kunna, veta, ta intiativ och allt det där. Jag vill inte gräva längre eftersom alla andras jord runt omkring gör det lite mörkt sisådär. Ingen direkt avundsjuka, utan mer en distraktion. Är mitt mål just nu för stunden att gräva? Är det mitt enda alternativ? Jag ser ibland den fasta marken när jag drömmer, men det behöver å andra sidan inte betyda något. Jag gräver vidare och jag måste nog ändå erkänna för mig själv att jag är jävligt bra på att gräva.

'THAT'S LOVE FOR YA'