kanske lite åt fel håll?

I lördags fick till slut även Pim testa på det. Att något är lite sisådär 8-dagar-innan-usa-release-förbjudet att prova på gör det extra välsmakande samt att ett extra plus är om det är i gott sällskap. Jag syftar hur som helst på Final Fantasy XII, som för er dödliga människor kommer att släppas i USA den 31a.

Det är väldigt annorlunda jämfört med vad vi tidigare fått uppleva. Något jag dock direkt tänkte på var att jag önskat att jag hade fått höra de japanska rösterna innan denna gång eftersom speakerrösten var ett stort minus och fick storydelen i början att låta som vilket b-rollspel som helst. Dessutom får man allt för ofta i introvideon känslan av att man befinner sig i någon av de nyare Star Wars-episoderna och t.o.m. Sagan om ringen på ett ställe (WHY GOD?! WHY?). Det är för övrigt rätt mycket story överhuvudtaget som spelaren måste ta in i början, och frågan är om någon verkligen orkar sätta sig in i det alls? Personligen föredrar jag play and learn, och att man lär sig om världen och dess historik successivt.

Fightingen är klart roligare än förväntat, eller åtminstone när man lyckats komma en bit i handlingen. Jag gillar hur man kan välja vem i sitt party man vill vara, samt hur de övriga två man valt till springer precis bakom en. Nu måste man dessutom manuellt gå fram till fienden innan man kan slå den, vilket bara är en av ett gäng sköna smådetaljer som gör det allmänt gött. Luftskeppen är för övrigt klart godkända också.

Jag vill nog även erkänna att jag tyvärr spelade way för lite för att kunna ge uppriktigt menade åsikter, utan det här är mer lite som kom upp i huvudet under den första speltimmen i form av ett så kallat -första intryck-. Jag är ledsen att det höll på att bli ännu en recension av något, men överlag kändes faktiskt inte de här speltimmarna som taget ur något direkt genuint Final Fantasy. Vi får se senare vad det blev i sin helhet, vi får se.

ほんとうですか

Det är nog dags att visa världen våra sanna sidor. Det är dags att börja bli ärliga och öppna mot varandra. Ärlighet rent allmänt tack. Jag är så trött på denna ständiga charad. Jag förstår om det ibland är lättare att ljuga än att säga sanningen, herregud, ofta är det säkert bättre att ljuga. Men låt det inte bli en vana. Ta inte alltid den lätta vägen.

När var senaste gången man hörde ett fullkomligt ärligt uttalande. Ingen vet. Allt är lögn numera. Berättelser om helgen och vad som sägs på tv. Det skrämmer mig. Framförallt för att jag gör samma sak. Ibland har jag så lätt för att ljuga att jag själv blir förvånad.

Men i och med att jag är medveten om min egen oärlighet vänder jag blicken mot er andra. Ni i min närhet som jag är övertygad om är lika goda kålsupare. Det är här konflikten i mig tar vid. Det gör hemskt ont att veta att folk jag älskar, säkerligen ljuger för mig dagligen. Men samtidigt har jag ingen rätt att bli arg. Som sagt, jag är likadan. Tyvärr ska jag väl tillägga.

Går problemet att lösa? Tveksamt. Jag vill inte uppmana någon att sluta ljuga. Många gånger kan rak ärlighet göra mer skada än nytta. Kanske, försök ljug med måtta. Åtminstone, tänk efter först om sanningen verkligen är så hemsk innan lögnen blir det självklara valet.

’Ärlighet varar längst’ är ändå ett ordspråk som jag inte riktigt än vill släppa taget om.