digitala lucköppningens generation

16 dagar kvar, 15, 14, 13, 12. Att räkna ner är egentligen bara en variant på att orka sig igenom jobbiga perioder, oavsett om händelsen i sig är betydelsefull eller ej. Jag försöker trigga mig själv men hamnar ändå alltid i precis samma sits inför varje jul, där det enda som blir kvar är jag själv och ett hopplöst missnöje. Varför har min omgivning och jag själv genomsyrats så förbannat på sistone av högtidspessismism och ett allmänt sug efter att få gnälla?

Vi är splittrade och blir rastlösa på tok för lätt. Närhet och familj är inte ens ett alternativ längre och den trötta hjärnan orkar inte bearbeta den intensivröda färgen som stalkar en .. ja.. överallt. I synnerhet inte när den dessutom redan är överstimulerad sedan länge. Går det att bli för psykologisk som varelse? Alla vill känna sig motiverade till något och ha ett mål, men urladdningen när målet är uppnås får samtidigt inte bli varken för stor eller för liten. Jag menar, det skulle ju bidra med ett direkt missnöje om så vore.

Varför denna bitterhet? Ingen vet vem som snodde all den genuina barndomslyckan och stack, men samtidigt kan ingen låta bli att fundera över det. Det som jag egentligen skulle vilja ha svar på är huruvida vi befinner oss mitt i ett sluttande plan (= ingenting kommer att bli bättre, vi är dömda att förbli bitterhetens avkomma) eller ej. Det skulle mycket väl bara lika gärna kunna vara en sekeltrend som snart är passé.

Vad min skepticism bottnar i är att det bara får vara kul fram till och med slutet av december månad. Varför måste det finnas en urladdning överhuvudtaget? Vad är vitsen med hela nedräknings-grejen när den ändå bara blir kort, intensiv och stressframkallande? Ja tack till en längre julkalender och uppskattning 24/7 för att jag föddes för att visst antal år sedan.

Tur i oturen är att det dock finns diverse julkalendrar kvar som faktiskt lyckas hålla måttet trots my bitterness.. besök http://www.sudd.org/Kalender/