Daft Punk's Electroma

Hur lätt är det inte att känna sig obekväm av tystnad? T.o.m. om det är en fullt naturlig tystnad känns det direkt som att någonting är fel. Jag har nyligen konstaterat att jag blir väldigt rastlös såfort jag glömmer mp3n hemma när jag ska cykla eller gå en längre bit, eftersom ljudet som faller sig naturligt inte är tillräckligt stimulerande för den mediaöverösta hjärnan. Jag fick ungefär samma tanke nu när jag såg Electroma alldeles nyss. Trots att den bara är en timme lång är den så pass späckad med moments, pauser och tystnader att det blir mycket tid till övers för att filosofera. Det är positivt på flera sätt eftersom det är så oerhört fint samt att många teorier kommer upp till diskussion om olika detaljer man hinner notera i och med det nerspeedade tempot. Men jag blir fan obekväm! Det känns som att de vill provocera mig lite. En tanke är visserligen att jag inte är nöjd pga att den inte motsvarar förväntningarna som man automatiskt fått på den om man sett Interstella 5555. Det är visserligen väl valda låtar här och var i Electroma, men inte ett spår syns av Daft Punks egna material. Okej, jag tror att min conclusion är att jag är förvirrad, men på ett bra sätt. Se den iaf och titta på foto + sorgligt budskap istället för att störas av tystnaden!