det undermedvetna hatet mot mig själv

Länge har mina agg gentemot ett gäng kvinnor av en viss sort frodats inuti min hjärna. Jag vet egentligen inte varför aggressionerna kommer eller varför jag egentligen bryr mig, men varför måste de förpesta mina dagar med sin präktiga attityd ständigt, jämt och A-L-L-T-I-D? Texten må vara osammanhängande och grammatiskt inkorrekt, men jag blossar lätt över då det gäller denna mycket ömma punkt.

Jag vill vara omtyckt, och därför borde jag nog egentligen inte namedroppa personer överhuvudtaget men jag måste verkligen gå till botten med detta.

1. Marita Lindqvist – Ska väl försöka föreställa någon slags neutral Japan-kunnig och lite yngre person som får skrivjobb efter skrivjobb p.g.a. att Japan är hett och att det via henne går att göra det moderelaterat. Jag såg hennes namn för första gången då jag läste en Elle-artikel som handlade om något i stil med harajuku-girls eller hur mangaläsandetkulturen dött ut på sistone och ersatts utav fluffiga-rosa-kawaii-prylar (obs. TRENDIGT). Även om artikeln var helt åt helvete bestämde jag mig ändå för att läsa hennes bok Kawaii som handlar om hur hon kommit i kontakt med den japanska idolkulturen. Måhända att det finns en hel del bra förklarad fakta, men vem fan beskriver sig själv som en outsider barndomen igenom (bokstavligen talat ”hej jag är alternative”)? Jo – en tönt. För att inte tala om att hon aldrig publicerat en bild på sig själv i något jag har stött på. Har hon en utväxt i pannan, ett extra finger eller är hon helt enkelt bara en pinsamt dålig lolita gothare? Det borde vara ett minimumkrav som författare/skribent att ha en bild tillräckligt tillgänglig för att den ska gå att googla fram. Som om det för övrigt spelar någon roll om hon är ful, show yourself!

2. Susanne Möller – Programledare för Kontroll på SVT samt skribent på speltidningen Player1. Som kvinnlig programledare för ett tv- och datorspelsmagasin är det viktigt att ha insikt i vilket tungt ansvar som vilar på ens axlar. Jag läste till en början Player1 flitigt och tyckte att hon var en exemplariskt dålig tjejrecensent som begränsade sig till jobbiga tjejspel i stil med Pikmin2. Det blir bara pinsamt och jobbigt. Susanne var i den första säsongen Kontroll jag såg en panelmedlem som recenserade och betygsatte. Hon var dessutom urusel på det och jag vet att jag har medhåll på den punkten. Men tydligen inte av en majoritet då hon därefter utnämns till programledare – vilket skämt!


Vad frustrationen egentligen bottnar i är förmodligen att jag innerst inne vill göra saker precis som både nr 1 och 2. Den enda större skillnaden är att jag vill göra det bra. De har snott mina idéer, tjänat kosing på det, fått uppmärksamheten och till råga på allt gjort det dåligt. Jag vill också skriva om Japan, bli sponsrad för att få åka däremellan efter ett par klockrena artiklar. Jag vill också ha mitt eget program, få gratisspel och gratis inträden till konvent och dyl. Vad som skrämmer mig mest är att det kanske i själva verket är svårt att göra saker på ett bra sätt. Kanske hade någon skrivit exakt samma sak om mig om jag gjort min grej. Därmed blir jag ju heller inte omtyckt och därmed är också de ynka drömmar jag hade också krossade. Helvete.

sömnlös

Finns det något värre än att inte kunna somna? Man ligger timme ut och timme in utan att ens känna en enda uns av trötthet. Man vrider och vänder på sig, man tar av sig täcket, tar på sig det. Ens tankar vandrar över de olika förslagen på vad man skulle kunna göra för att bli trött. Borde jag gå till köket och fixa te? Eller kanske ta en promenad? Men man ligger ändå alltid kvar i sängen.

Dessa symtom brukar dessutom alltid visa sig när man måste sova. Sådana kvällar som följs av viktiga, tidiga dagar. För det är alltid när man måste gå upp tidigt som man inte kan somna. Man ligger då och bildar någon slags ångest. ”Fan, jag MÅSTE sova! kom igen nu, sov sov sov!”. Men det fungerar självklart inte. Man vänder på sig igen. Tittar runt i rummet i hopp om att hitta något som kan hjälpa en. Man inbillar sig att man känner sig lite hungrig och att det är orsaken, men även denna gång orkar man inte lämna sängen.

Det verkar hopplöst, så nu börjar man istället känna ilska över hela scenariot. Man börjar skylla på sig själv. Man kanske borde ha gjort något nyttigare under dagen så att man kunde känna lite trötthet nu. Man tänker att man kommande dag ska göra en massa saker för att vara säker på en god natts sömn. Man vänder på sig igen, öppnar ögonen ännu en gång och ser att det börjar ljusna utomhus. Fan. Man får panik och trycker ner ögonlocken; titta inte mer, låtsas att det är mörkt, det kanske funkar. Man ligger där och blundar krampaktigt ett tag tills man ger upp. Man inser att man inte kommer hinna somna. Man vänder sig igen och suckar högt. Man börjar tänka på den kommande dagen, vad man ska göra när man precis har gått upp, vad som ska hända, vilka man ska träffa…

Klockan ringer. ”Helvete, måste jag redan gå upp?”. Man lyckades tydligen somna till slut, men nu känns det knappt som man sovit alls. All trötthet man saknade på natten infinner sig snabbt. Nu är det så illa att man nästan inte orkar sig ur sängen. Det är så perfekt värme under täcket, och rummet är så kallt. Men till slut stålsätter man sig, reser sig ur sängen och vacklar till toaletten och förbannar allt som inte har med sömn att göra.

jag saknar sean biggerstaf

Mitt liv stannade upp i onsdags. Jag hade förväntat mig en riktigt tråkig dag. Det var tråkigt väder, jag hade ont i halsen och allt var bara lagom grått. Tills jag gick ut och hämtade posten. För där i den svarta brevlådan, som nu börjar se ganska sliten ut (kan visserligen ha att göra med att Linnet cyklade in i den i somras), låg den ett paket och ett vykort, till MIG! Eftersom jag så sällan får post var jag överlycklig. Dessutom visste jag att paketet innehöll den nya Harry Potter boken som jag har trånat efter i flera månader nu.

Dagen tog alltså en oväntad vändning. Jag kröp ner i soffan, hade fixat te, stängde av TV’n som annars går varm, och öppnade boken. Jag vet inte vad som händer med mig när det gäller Harry Potter, men jag klarar inte av att inte bli helt uppslukad. Jag läser och vägrar att göra någonting annat. Jag blir till och med så inne i det att jag plötsligt kan börja skratta eller mumla irriterat för mig själv. Och jag måste erkänna att jag har gråtit av Harry Potter böckerna tidigare, så det kommer säkerligen att hända igen.

Jag älskar att jag kan leva mig in så mycket i en bok. Det är verkligen en egenskap jag värdesätter. Det är ännu ett sätt att fly från verkligenheten och det behöver alla göra ibland, kanske speciellt under denna årstid. Man samtidigt är det smärtsamt, för när boken sen är slut vet jag att jag måste vänta i minst ett år på fortsättningen. Hur fan ska jag klara mig efter nästa bok som är den sista?!

Det bästa är att jag vet att jag inte är den enda som reagerar på detta sätt. Jag har ett antal trogna vänner som blir lika spattiga som jag. Det finns fan inget bättre än att sitta och hetsa upp sig över saker som har med böckerna att göra.

Just nu längtar jag efter att bara få ringa till Landmark (aka Landshark) och skrika ut min desperation över hur boken slutar. Jag har inte kommit dit ännu, men jag känner på mig att det kommer vara värt att skrika över.

något kort om något gott som istället blev något långt

Fan. Jag borde verkligen göra diverse läxor nu men kom istället på att det var något jag behövde skriva ner innan det skulle blivit för inaktuellt. Den 1-3 November åkte jag och Ushu till Uppsala för att gå på Uppcon; ett anime- och spelkonvent som visade sig vara för målgruppen tvättäkta nördar. Konventet i sig blev rätt segt, men vi såg en hel del bra anime trots att det var något som krånglade på i princip varje sak vi såg. Var det inte subben så var det ljudet osv.

Tonari no Totoro (My neighbour Totoro):
Charmig berättelse om två systrar som upptäcker en stor lurvig jättebjörn (eller hur man nu ska beskriva en totoro) och relationen sinsemellan. Filmen är utav årgången -88 och är i hög Miyazaki-anda vilket är på både gott och ont då det kan kännas ganska tjatigt nu efter all hans framgång. Subben var urusel och den översatte saker som karaktärerna inte ens sa vilket var frustrerande som ¤/¤%&#&#. Hur som helst gick det faktiskt att ha överseende med det när man tänker tillbaka på alla de klockrena scenerna som exempelvis när den äldre systern Satsuki färdas i den godhjärtade Neko-BASU (kattbussen). 4/5


Great Teacher Onizuka (GTO):
Jag har tidigare sett det otecknade j-dramat och var nu beredd på att få se animen på Uppcon. Det visade sig istället senare att det vi var påväg att se var en slags fortsättning på det otecknade dramat i filmform med samma skådespelare, dock i Hokkaido istället för Tokyo. Onizuka är en man av hög klass och man måste helt enkelt se endera detta eller j-dramat. Personligen föredrog jag dramat då det var i princip samma upplägg med Onizuka som kommer till en stad, blir lärare mot alla odds och blir älskad av alla elever mot alla odds. Skillnaden var att man inte stiftade någon större bekantskap med eleverna här vilket man däremot gör i j-dramat. Jag antar att jag är för kräsen. 3/5

Advent Children (Final Fantasy VII):
En klockren fortsättning av ett av världens kanske bästa spel var vad jag förväntade mig då jag tankade ner filmen i början av september. Faktum är att jag längtade och trängtade efter den enda sedan förra hösten och byggde därmed också upp en hel del förväntningar. Det var helt enkelt kul att dessutom få se den på bio i Sverige. Att Nobuo Uematsu (min idol) är med på soundtracket, att animeringen är det kanske snyggaste vi sett någonsin (?) och att de starka karaktärerna är kvar och välbehållna gör allt skitbra. Frågan är snarare om själva manuset egentligen är så bra, även om ett par nya riktigt schyssta karaktärer så som t.ex. de tre silverhåriga männen i latex Luz, Kadaj och Yazoo (den sistnämnde är coolast). Jag är nöjd, men är det verkligen en bra film i sig mer än för de trogna fansen? 5/5

Uchuu no Stellvia:.
Ushu och jag var avslappnade denna torsdagsmorgon (Ushu låter som Uchuu btw)och kom med öppna sinnen till bion för att se fyra avsnitt Stellvia som start på dagenEn gullig skolhistoria i rymden med sköna karaktärer och en allmänt skön stämning som verkligen funkade. Dock klantade Uppcon till det ännu en gång med att glömma att släcka salongen, ta bort subben, sätta in den och ta bort den igen vilket blev jävligt jobbigt. Vi såg som sagt fyra avsnitt av de totala 26. Anyhow, var så säker, jag kommer att se resten. 4/5



Karas:
Endast ett avsnitt är släppt av denna kraftigt datoranimerade serien. Den är väldigt ny och väldigt smaskig och jag hade redan sett den tre gånger hemma innan jag såg den på bio. Faktum är att jag bokstavligen älskar den. På 30 minuter hinner de klämma in två större grymt snygga svärdfighter, mentalt sjuka gamlingar och deras katter samt en hel del känslor. Även om ingen av oss ännu riktigt förstår handlingen mer än att själva karas är en vakande snubbe i cool rustning sitter man verkligen som förtrollad. Vissa tycker att den är för proppad med effekter, andra inte. 5/5

Steamboy:
Världens dyraste animefilm var garanterad värd ett besök, trodde vi. Det är i 1800-talets industrialism i London där vi catchar up. Ett uppfinnare som uppfunnit ett ångklot för den vidare i generationer och hoppas att ingen ska sno hans uppfinning vilket leder till intriger osv. Frågan är om det inte var en hel del onödiga och sega scener vilket man inte kunnat förvänta sig med tanke på deras budget. För att inte tillägga att både jag och Ushu som ändå är mycket toleranta animetittare somnade en stund i mitten. 2/5

min kropp är kroniskt lat

Jag vet inte varför, men varje gång jag verkligen bestämmer mig för att jag ska börja träna så ger min kropp upp. Antingen så skadar jag mig av någon konstig anledning, eller så blir jag obeskrivligt sjuk. Det är de senare som min kropp nu har tagit till.

Jag fick nämligen ett träningsschema av Pim igår. Det verkade okej, så jag tänkte att det nog vore någonting att pröva. Och jag kan säga helt ärligt att denna gång hade jag verkligen tänkt att börja också, det var inte bara någon slags psykisk peppning. Men redan igår kväll började min hals att bli rostig, och trots min överdosering av te och honung igår så är halsen helt förstörd idag. Jag vet att jag nog kan träna ändå, för det är inte direkt jobbigt nu i början. Men jag är så jävla rädd för hjärnhinneinflammation och allt vad det nu kan leda till. Fan jag har gått och blivit försiktig och rädd på gamla dar.

Så dagens dilemma får bli; träna och riskera att dö av hjärnhinneinflammation, eller ligga hemma på soffan och riskera att dö av fetma och ångest? Jävligt svårt val faktiskt.

en smula katt-astrof

För att följa detta oplanerade djurtema kan jag berätta lite om min dag. För stunden är jag i högsta grad fullkomligt slut. Efter ett höstlov som går att jämföra med en jättelik ormgrop som jag successivt halkade mer och mer ner i kom nu som grädde på moset den första skoldagen idag. Igår - intriger, idag - konsekvenserna för allt ont jag åstadkommit på sistone.
Fönstrena samt balkongdörren i min lägenhet skulle idag bytas ut. Jag hade lämnat mina två katter Isagel och Leanore till mina grannar en trappa ner då de är väldigt små och skulle kunna ta skada. När jag nu efter slit och släp i skolan kommer hem för att sedan hämta dem går jag ner och plingar på dörren till mina grannar. Killen öppnar med en min som menar på 'förlåt, en rosa elefant jammade förbi och åt upp dem'. Det visar sig hur som helst att Leanore (svart katt, ej den ovan alltså) har gömt sig långt uppe i deras soffa i en skarv. Jag tvingas därmed använda min obotliga vighet för att klappa henne underifrån och därmed få henne att känna att en bekant person finns i närheten. Det tog typ 20 min vilket är ganska länge om man tänker på hur dammigt det faktiskt är under en soffa.

Jag lyckades till slut, tack och lov. Nu är jag förbannat trött och sniffar in luften i min målarfärgsstinkande lägenhet med alla möbler upside down, en hög med smaskiga läxor och dessutom en hel del annat i bakhuvudet. Life sucks and then you die, men jag gillar mina katter.

ja, jag är väldigt produktiv

Numera vaknar jag alltid av våra fina fåglar. Jag måste medge att det är ganska jobbigt. Dom är hur söta och underbara som helst, men vilket jävla oväsen dom för! På ett sätt är det bra, för dom får mig att gå upp tidigare än vad jag annars skulle. Men det är inte det bästa ljudet att vakna upp till.

Nej föresten, jag tänker inte vara arg på Tori och Shan. Det är bara bra att dom väcker mig. För jag har ju gett mig fan på att jag inte ska sova bort mina arbetslösa (arbetsfria?) dagar. Jag ska göra saker! Det första jag ska göra idag är att skriva en lista över saker jag ska göra den här veckan. Några ångestpunkter, några nödvändiga punkter och några som bara är till för att göra mig på bättre humör. Och nej, jag lovar att inte lista ”spela tv-spel i minst en timme”, även om det vore en jävligt skön punkt.

två brudar och en blogg

Nu äntligen har jag någonstans att skriva mitt nonsens. Någonstans att yttra mina bittra tankar och mina inte så väl utvecklade teorier. Äntligen någonstans att skriva mina krönikor i hopp om att någon stor skribent ska läsa dom och ge mig toppjobbet.

Med risk för att detta blir min (och säkert även Pims) klagomur så kommer jag skriva ner all min skit. Endast för alla andra att läsa. Men förhoppningsvis blir det också några få glada och hoppfulla rader ibland. Det återstår att se.