way down south

När jag ska hem från stationen tar jag 5:an till Nobeltorget. Och om jag vill hälsa på Stoffe kan jag ta 3:an till Värnhem. På morgonen går jag bort till Södervärn och tar 171:an till Lund. Det tar 28 minuter om jag stiger av vid Tekniska Högskolan. Vilket jag gör, för det är den hållplatsen som ligger närmast Ideon och Alfahuset, där institutionen över östasiatiska språk ligger. Det är där jag går i skolan varje dag. Java-salen eller Hanlin-salen.

På tisdagar har vi en två timmar lång lektion med Kayo-sensee (och ja, vi måste kalla henne, och alla lärare, för sensee). Hennes specialområde är satsmönster. Det är två timmar av panik, hjärngympa och hårt arbete. Men man lär så mycket. Inte minst att göra bort sig inför alla andra i klassen. För när man plötslig bli bombarderad med en fråga på japanska, som man dessutom inte förstår, är det lätt att bli lite röd i ansiktet. Men alla är i samma situation så det känns bara som en del av utbildningen.

På onsdagar, fredagar och lördagar i Lund är det utgång som gäller. Förfest, om man vill, och sen nation oftast. Hittills har jag endast besökt Smålands ordentligt. Men där var det trevligt. Billig öl och bra musik. Tyvärr vet jag dock inte alls var det ligger någonstans. Har inte orienterat mig tillräckligt ännu.

Dock vet jag var jag ska gå när jag har en timme över och behöver något att äta mellan lektionerna. Hålet i dörren. Stor falafel för 15 :-, eller om du är riktigt hungrig, en extra stor för en extra femma. Den perfekta, billiga lunchen. Har redan blivit några stycken och jag är övertygad om att det kommer bli många fler.

Malmö och Lund känns bra. Riktigt bra. Det är väl egentligen det enda som betyder något.

work, buy, consume and die

Jag förstör saker - varje dag. Var och varannan dag pajjar jag min sångröst (som jag faktiskt använder mig av) genom att röka den där lilla ciggen som egentligen är helt onödig. Jag förstör dessutom varje helg, i och med booze och feströk min kondis som jag i veckorna tappert jobbat fram genom gymmande och intervallträning. Vad fan är detta för typ av skum självdestruktivitet egentligen?

Mina hörlurar är glapp, min mobil (som är den fjärde jag förbrukat på ett år) har diverse displayskador samt tendens att bugga sönder p.g.a. en ölläcka i väskan, kläder får brännmärken, kläder får fläckar, kläder slits ut, fodret i mina nya 2000-kronorsskor är upprivet. Jag blir got dammit gråtfärdig vid minnet av hur jag och ushu samtalade om hur mormödrar ex. kunde använda samma väska i 20 år utan minsta lilla skråma när en annan idag verkligen s-l-i-t-e-r ut dem på mindre än ett halvår.

Utan någon poäng alls vill jag bara skrika (skriva) ut hur trött jag är på att förbruka och konsumera i denna fattighetsframkallande mängd, som egentligen bara beror på att jag slarvar. Även psykiskt känner jag hur lätt band bryts och går sönder genom egentligen bara praktiska förändringar. I och med mina grova tvångstankar förlitar jag mig på att k-brunnarna ska göra min dag och lyckas rädda mig ifrån att åter igen pajja något nytt. Är det helt enkelt i vår generations natur att inte kunna koordinera våra kroppar rätt, och därmed bara ha sönder allt? Tilda, Ushu, älskade.. Nyköping har i dagens läge inte tillräckligt många k-brunnar för att försäkra mig tillräckligt om att allt som är vårt gemensamt inte går sönder. Eller kanske saknar jag dig bara så pass mycket att jag just nu går sönder, vilket visserligen kanske vore bättre än det andra. Jag lovar iaf att kliva på alla k-brunnar jag ser i vardagen och får helt enkelt förlita mig på att de så småningom tar mig till lund.