one of those days

Vad ska man göra när tårarna bara rinner ner för ens kinder. När man inte lyckas fylla tankarna med bra, roliga saker. När man inser alla sina brister, när man inte tycker om sig själv.

Dessa dagar kommer med jämna mellanrum. Och trots att man har haft många så är man aldrig tillräckligt förberedd. Man lyckas aldrig övertyga sig själv om att det kommer lösa sig. Man fastnar.

Men om man har tur, kommer någon och hjälper en. Eller så hjälper dagens timmar sakerna att rinna av. Så att man, när dagen är över, mår lite bättre.

vår!

Vad var det som hände idag egentligen? När vi vaknade och begav oss till våra respektive aktiviteter på morgonkvisten var allt plötsligt annorlunda. Nyköping doftade värme, och vägarna var torra. Det gick plötsligt att andas, och det var nästan som om alla måsten försvann i och med att en ny vecka inleddes och månförmörkelsen drog förbi.

Trots att jag helst av allt hade velat ta mig ut i spåret och springa den första vårmilen idag, drog jag ändå till gymmet efter dagens lektioner. Jag är ingen talkative type när jag tränar, men idag träffade jag en gammal (ung?) bekant under skrotlyftningstimmarna som jag tidigare har pluggat japanska ihop med. We hit it off och jag fick höra hans livshistoria, vilken jag aldrig hade vågat fråga om när vi pluggade kanji ihop. Hur kunde jag ha missat att killen tränat svärdskonst sedan barnsben? En livs levande martial arts-studerande med andra ord! Utöver att jag blev maximalt lyrisk över varje liten anekdot han slängde in om sin grymt spännande vardag, visade det sig även att han skulle till Tokyo i april (för att stanna till juni ungefär). Jag berättade att jag skulle dit två veckor i maj, vilket i sin tur resulterade i att vi bytte mailadresser och bestämde att jag skulle få komma på ett besök till deras dojo väl där. SUGOII! En underbar chans kom, och idag tog jag den. Kanske var det vädrets förtjänst i slutändan, men fan vad tragiskt om så är.

vår?

Idag var det vår på riktigt i Malmö. Helt underbart. Folk satt utmed kanalen och vinterjackan kändes överflödig. Hoppas hoppas hoppas att det håller i sig. Vill inte se snö mer på flera månader.

Men trots lyckan över att värmen äntligen kommit blev jag helt fucked i huvudet av det. Blev helt galet känslomässig. Som att det jag hade längtat efter så länge blivit till verklighet och att jag därför inte hade någonting kvar. Likt fångarna i koncentrationslägrena under andra världskriget. Skumt som fan.

Det var här allt började. Av misstag på plats i Malmö ledde till sällskap vid falafeln innan skolan. Sen blev det ett par sköna kvällar med öl på möllan, promenader genom stan och snack på parkbänkar. Vi snackade om cooking mama kommer jag ihåg. Det var i den där parken bakom kyrkan där det alltid springer runt en massa stora hundar. Kanske inte var ett så bra ställe, men det var bra just då. Det var mörkt i malmö, höst men ändå väldigt varmt. Det var ett par lyckliga dagar för mig, som var ensam i Malmö. Sen sista kvällen innan hemfärd gav jag dig en kram, som tydligen var lite mer intim än vad jag hade tänkt mig. Haha, tur det.