veckans svåra ord

Jag har länge tänkt på hur mycket jag klagar. Har insett att säkert 80 procent av det som kommer ut ur min mun är klagomål av något slag. Det är något avslappnande med att klaga, terapiliknande kanske.

Andra håller med mig. För det mesta man hör av sina vänner är också klagomål. Vi klagar på allt; arbetslöshet, dålig ekonomi, vädret och även hur slitsamt det är att jobba. Inget problem verkar vara för litet för att spilla några bittra ord över.

Men är det likadant genom alla åldrar? Klagar mina föräldrar på samma sätt? Byter man bara ut sakerna att klaga på eller är det bara en fas vi går igenom? Jag kan mycket väl tänka mig att alla klagar. Alla har ju sina problem, stora som små. Men min generation tror jag ändå tar priset. Kan det bero på att vi har växt upp så skyddat och skapar problemen själva? Är vi en avtrubbad generation som helt enkelt inte har andra saker att prata om, eller vill vi inte visa upp något annan sida av oss?

Det finns säkert flera förklaringar eller åtminstone teorier om oss klagande ungdomar. Vore intressant att höra vad någon lärd professor tyckte om det hela.

Vill dock påpeka att jag inte tycker det är fel med vardagsklagandet. Som sagt, det kan kännas lugnande, renande. Låt det bara inte gå för långt, ingen mår bra av att måla satan på väggen.