det som förföljer mig

Hur jag än vrider och vänder på saker och ting kommer jag aldrig ifrån mina tvångstankar. När jag var yngre var jag 100 % -igt säker på att jag var den enda som gjorde saker i stil med att bara gå på de ljusa gatstenarna på torget. Nu har jag gett upp tanken på att jag är ett undantag, och har därmed också lärt mig att kunna koppla bort tankarna om att behöva gå i ett symmetriskt mönster på underlag med olika färger. Det får mig att känna mig väldigt gammal = ångest.

I början av denna höst var jag övertygad om att det var nyttigt att göra utlopp för sina tvångstankar, och att det helt enkelt förstärkte den lilla personligheten man under årens lopp samlat på sig. Nu efter en termin av miljökunskap, återvinning på hemmaplan samt specialarbeten om hur många varv runt jorden Findus snabbrätter egentligen har färdats innan de hamnar i vår närbutik är jag fullkomligt slut. Min miljöångest har jagat mig och nu kommit ikapp mig. Mitt absolut största problem är tepåsar. Varför gör idiotföretag så som Lipton tepåsar med två metallhäftklamror som fäste för snöret? Det är idiotiskt och gör att man inte kan kompostera dem. Trots att jag har fått det förklarat för mig att metallbitarna bara blir kvar och sedan helt enkelt sorteras bort är jag fortfarande förtvivlad. Byt ut det mot vad som helst! Klister, pappbitar, Laila Freivalds mustasch. Uppriktigt sagt skiter jag i vilket, jag är bara fullkomligt utmattad av höstens bojkottande och allt tjatande på min omgivning.