carpe diem? fuck that shit

Att man aldrig lär sig. Aldrig kan man låta bli att svartmåla händelser i förväg och bygga upp den hemskaste sortens ångest inför kommande dagars innehåll.

Är det bara jag som lyckas att oroa mig till döds över saker som ännu inte hänt? När man tänker efter så är det ju bara onödigt klumpbildande i magen. Jag säger alltid till mig själv att jag ska tänka positivt, att jag ska ta dagen som den kommer, men lyckas jag? Aldrig. Istället kan jag ligga sömnlös hela nätter och må dåligt över saker som komma skall.

Det perfekta exemplet är denna helg. Jag hade sagt ja till att komma med till Strängnäs. Ung Media Sverige skulle hålla i en kreativ helg för skolungdomar som vill lära sig göra tidningar. Projektet kallas Mediakåt. Unga blivande journalister, fotografer och layoutare ska få lära sig hur det kan kännas att jobba på en redaktion och under helgen ska två tidningar produceras. Min roll i det hela var att agera bildredaktör för en av tidningarna. ÅNGEST! Jag kan ju ingenting! Jag kan ju inte lära ut! Tänk om ungarna kan mer än mig och sätter mig på plats?! En massa saker kändes vidriga och jag kunde inte sluta att oroa mig över hur allt skulle gå. Anja, min vän som drog med mig på detta, försökte åtaliga gånger lugna mig med hennes väl valda ord, men det gick inte. Nätterna innan helgen kunde jag inte sova alls. Låg vaken och tänkte på hur jag skulle bemötas, hur jag skulle lägga upp lektionen, hur jag skulle skämmas ihjäl över mitt vidriga munsår som just nu har tagit över min läpp. Men samtidigt kände jag att jag inte kunde dra mig ur det hela. Någonstans i bakhuvudet tänkte jag ändå att jag kanske kunde lära mig något av allt detta. Så på torsdagskvällen packade jag ihop mina grejer. Sovsäcken luktade fortfarande svagt festivaligt från i somras och jag misstänkte starkt att luftmadrassen hade minst ett hål. Men men. Med hjälp av morfar efter att jag missade bussen lyckades jag ta mig till tågstationen i god tid. Att gå av på den höga bron i Södertälje istället för att åka vidare till huvudstaden kändes jätte konstigt. Men när jag väl gick av tåget i Strängnäs och fick syn på Anja kändes det mesta mycket bättre. Visst, jag var fortfarande helt oerhört orolig över hur väl jag skulle lyckas som pedagogisk lärare, men lugnet lade sig åtminstone lite.

Framåt kvällen, efter en massa strul med saknade minneskort, läskiga telefonstalkers och en helt del annat kändes det helt lugnt. Min ångest byttes ut mot en slags varm välbehagskänsla och jag var nästan lite stolt över mig själv. Jag hade lyckats att lära, åtminstone några få hur man tar en generellt bra bild. Jag kanske kan någonting ändå, eller? Enorm självförtroendeboost! Tack Anja! För om du inte hade dragit med mig på detta hade jag kanske aldrig insett det.

Men, summan av kardemumman; jag hade omedvetet rätt igen. Men samtidigt hade jag så himla fel. Man ska inte oroa sig i onödan, speciellt inte för saker som inte än inträffat. Man ska leva och vara glad utan att tänka allt för mycket på framtiden. Carpe Diem? Fyfan, jag kommer aldrig att klara av det. Jag är för bitter och för mycket av en planeringsfreak för att kunna leva så. Är helt säker på att flera nätter kommer gå åt till denna ångestbildande syssla, tyvärr, men så är det.