kommer du ihåg dos-hållarna i trä?

Vissa saker ur ens barndom vill man aldrig glömma. Egentligen kanske dessa saker inte hade så stor betydelse, men de sitter ändå som fastklistrade där på insidan av pannbenet.

Jag kan minnas ett varmt litet rum. Fönstret står öppet men persiennerna är ändå nerdragna. På en säng med brunt överkast sitter vi, två, ibland tre, tjejer. Våra blickar är fästa på tv’n och minst en av oss kramar krampaktigt nintendo-dosan. Utanför pågår sommarvärmen allt den bara kan, men här inne lever vi som i en annan värld. Spelen varierar, men Super Mario Bros, The Addams Family och The Battle of Olympus är bland favoriterna. Vi sitter långa timmar som blir till hela dagar i detta rum. Vi turas om att spela, oftast efter mönstret; så fort någon dör eller kommer till ny bana. Ingen vill ju sitta för länge och vänta.

Allt detta är så klart för mig. Troligtvis är inte detta ett minne från en enda dag utan samlade fragment många dagar. Det spelar egentligen ingen roll. Det är känslan som är viktig och som jag vill bära med mig genom livet.

Nu nästan varenda gång som jag är hemma hos min vän så vill jag spela. Inte för att försöka rymma tillbaka till det som en gång var, tro mig, det var alldeles för länge sen. Utan för att jag fortfarande tycker det är minst lika kul. Vi bestämmer datum för helger där vi ska spela igenom hela Battle of Olympus även om det kanske aldrig blir av. Men det gör inget. För så länge jag får komma dit ibland och lyssna till den underbara musiken ur spelen och känna lite på dosorna så är jag nöjd.