detta kommersiella jippo

Nu är julen snart kommen igen. Jag känner mig alltid kluven inför denna högtid. Vad jag vill minnas så infann sig en viss julkänsla ett antal dagar innan den 24:e när man var mindre, men nu lyser den med sin frånvaro. Det verkar inte spela någon roll hur många ljus det finns i träden eller pepparkakor man tuggar i sig.

Egentligen tycker jag nog om julen. Den blev på något sätt mycket mer betydelsefull när jag flyttade hemifrån. Att samlas med släkten var då något jag värdesatte högt. Men nu är jag hemma igen, är det därför jag inte längtar till knäck, glögg och julklappsöppning?

Jag tror jag har tappat tron på traditioner och det skrämmer mig lite. De är trots allt ett par slags fasta punkter som hjälper mig att strukturera mitt liv. Jag tycker om att vi har våra små traditioner inom familjen, det är snarare de stora – världsliga, kristna, som jag har problem med. Men så kan jag ju inte säga heller, för då borde jag inte fira jul överhuvudtaget. Själva julfirandet i sig är väl okej. Maten (åtminstone det lilla jag kan äta av den) är god, släkten trevlig och, jag menar, det är ju en ursäkt att ta en extra nubbe. Sen att vi firar det för att Jesus föddes (visst var det så?) bryr jag mig inte så mycket om. Jag vill helst se det så att det numera har övergått från en kristen högtid till en folklig sådan. Men med detta har vissa saker förändrats oerhört, och enligt mig, inte till det bättre.

Först och främst; visst blir den period vi kallar jul längre för varje år som går. Röda kulor och tomtar börjar numera synas i början av november, om inte redan i oktober. Detta har för mig endast en negativ effekt. När jag först får syn på allt känns det bara för tidigt och fel, och sen hinner jag tröttna på det innan första advent prickats av i kalendern.

Den andra punkten, och för mig också den känsligaste är julklapparna. Jag vet egentligen inte vad grundtanken med denna gest är. Finns den ens med inom kristendomen? Visst, självklart är det kul att visa uppskattning till dem man tycker om genom att ge dem något symboliskt. Men har det inte gått till överdrift nu? Jag kan inte vara den enda som springer runt som en galning och letar febrilt efter den perfekta julklappen. Allt för att sedan upptäcka att jag inte hittar något bra och lägger mina sista pengar på det första jag ser, mest för att ha köpt något överhuvudtaget. Allt är bara en stor ångestladdad klump, som verkar vara till för att ge oss dåligt samvete.

När allt kommer omkring är det bara ett enda stort utbyte av pengar. Vi ger varandra små, ofta meningslösa, presenter som vi har betalat dyrt för. Jag skulle gärna bara skita i hela grejen. Inte för att jag inte vill ha några julklappar själv, nej, jag är en alltför stor materialist för mitt eget bästa. Jag vill bara slippa den här stressen. Det hela är bara falskt och till för att få oss att konsumera till tusen. Jag vill inte gå på tricket! Jag vill inte slänga ut en massa pengar. Det måste finnas ett finare sätt att visa varandra våran kärlek. För det var väl det som var meningen, eller?