moraliskt fel, känslomässigt rätt

Min första egna konsol var en Sega Megadrive. Innan dess plågade jag min bror med att olovandes spela i hans rum. Jag är alltså inte uppväxt med Nintendo, utan med Sega. Därför tar jag nu igen alla de spel jag borde ha spelat nu när de allra sista vännerna fyller 18 samt 20 och använder åtminstone en helgkväll varje vecka till krogen. Det är synd och ångestframkallande - visst, men jag visste att det skulle komma!

Jag tar igen alla spel på ett ekonomiskt lindrigt sätt - emulatorn. Jävligt dåligt stil och allt sånt, jag vet, det var bannemej t.o.m. jag som näst intill myntade den inställningen så...

Det är bara att det är så oerhört mycket lättare att i förbifarten spela vidare när man ändå redan sitter vid datorn, väntar på bussen eller dyl. Handen på hjärtat, med konsol vid tvn måste man faktiskt ta sig lite mera tid än så, och det är det jag älskar att slippa när jag ändå bara speedspelar. Spelar nu Contra 2 och Final Fantasy IX. Är jag så ond som jag känner mig?