kom kom kom

Snart är det jullov. Jag går ju inte skolan längre, så egentligen inte för mig. Men det känns ändå. Alla som fortfarande går i skolan är antingen så stressande att de inte hinner prata med mig, eller så har det redan gett upp och tagit lov i förskott. Det är lite konstigt. Det är mitt första jullov som inte är ett jullov på riktigt. Fan, jag har ju haft jullov i 12 år tillbaka.

Kanske största anledningen till varför jag känner av att lovet närmar sig är för att folk kommer hem. Denna gång är det inte jag som kommer tillbaka, utan alla kommer hem till mig. Jag längtar verkligen. Det är lite mysigt, för man går runt och är glad över vissa datum i almanackan som annars skulle vara totalt obetydliga. Och under tiden dessa vänner är hemma har man rätt till att intensiv-hänga för man vet att det bara är på begränsad tid.

Ibland kan jag nog önska att jag också var en av dem som kom hem. Men det beror på att jag vill ha en annan vardag och inte att jag vill lämna mina vänner.

Så nu står jag här med öppna armar, väntandes på er. Kom hem till mig, för jag saknar er så.

jag citerar Cocorosie

'You can leave me
On the corner
Where you found me
I'm not for sale anymore'

detta kommersiella jippo

Nu är julen snart kommen igen. Jag känner mig alltid kluven inför denna högtid. Vad jag vill minnas så infann sig en viss julkänsla ett antal dagar innan den 24:e när man var mindre, men nu lyser den med sin frånvaro. Det verkar inte spela någon roll hur många ljus det finns i träden eller pepparkakor man tuggar i sig.

Egentligen tycker jag nog om julen. Den blev på något sätt mycket mer betydelsefull när jag flyttade hemifrån. Att samlas med släkten var då något jag värdesatte högt. Men nu är jag hemma igen, är det därför jag inte längtar till knäck, glögg och julklappsöppning?

Jag tror jag har tappat tron på traditioner och det skrämmer mig lite. De är trots allt ett par slags fasta punkter som hjälper mig att strukturera mitt liv. Jag tycker om att vi har våra små traditioner inom familjen, det är snarare de stora – världsliga, kristna, som jag har problem med. Men så kan jag ju inte säga heller, för då borde jag inte fira jul överhuvudtaget. Själva julfirandet i sig är väl okej. Maten (åtminstone det lilla jag kan äta av den) är god, släkten trevlig och, jag menar, det är ju en ursäkt att ta en extra nubbe. Sen att vi firar det för att Jesus föddes (visst var det så?) bryr jag mig inte så mycket om. Jag vill helst se det så att det numera har övergått från en kristen högtid till en folklig sådan. Men med detta har vissa saker förändrats oerhört, och enligt mig, inte till det bättre.

Först och främst; visst blir den period vi kallar jul längre för varje år som går. Röda kulor och tomtar börjar numera synas i början av november, om inte redan i oktober. Detta har för mig endast en negativ effekt. När jag först får syn på allt känns det bara för tidigt och fel, och sen hinner jag tröttna på det innan första advent prickats av i kalendern.

Den andra punkten, och för mig också den känsligaste är julklapparna. Jag vet egentligen inte vad grundtanken med denna gest är. Finns den ens med inom kristendomen? Visst, självklart är det kul att visa uppskattning till dem man tycker om genom att ge dem något symboliskt. Men har det inte gått till överdrift nu? Jag kan inte vara den enda som springer runt som en galning och letar febrilt efter den perfekta julklappen. Allt för att sedan upptäcka att jag inte hittar något bra och lägger mina sista pengar på det första jag ser, mest för att ha köpt något överhuvudtaget. Allt är bara en stor ångestladdad klump, som verkar vara till för att ge oss dåligt samvete.

När allt kommer omkring är det bara ett enda stort utbyte av pengar. Vi ger varandra små, ofta meningslösa, presenter som vi har betalat dyrt för. Jag skulle gärna bara skita i hela grejen. Inte för att jag inte vill ha några julklappar själv, nej, jag är en alltför stor materialist för mitt eget bästa. Jag vill bara slippa den här stressen. Det hela är bara falskt och till för att få oss att konsumera till tusen. Jag vill inte gå på tricket! Jag vill inte slänga ut en massa pengar. Det måste finnas ett finare sätt att visa varandra våran kärlek. För det var väl det som var meningen, eller?

det som förföljer mig

Hur jag än vrider och vänder på saker och ting kommer jag aldrig ifrån mina tvångstankar. När jag var yngre var jag 100 % -igt säker på att jag var den enda som gjorde saker i stil med att bara gå på de ljusa gatstenarna på torget. Nu har jag gett upp tanken på att jag är ett undantag, och har därmed också lärt mig att kunna koppla bort tankarna om att behöva gå i ett symmetriskt mönster på underlag med olika färger. Det får mig att känna mig väldigt gammal = ångest.

I början av denna höst var jag övertygad om att det var nyttigt att göra utlopp för sina tvångstankar, och att det helt enkelt förstärkte den lilla personligheten man under årens lopp samlat på sig. Nu efter en termin av miljökunskap, återvinning på hemmaplan samt specialarbeten om hur många varv runt jorden Findus snabbrätter egentligen har färdats innan de hamnar i vår närbutik är jag fullkomligt slut. Min miljöångest har jagat mig och nu kommit ikapp mig. Mitt absolut största problem är tepåsar. Varför gör idiotföretag så som Lipton tepåsar med två metallhäftklamror som fäste för snöret? Det är idiotiskt och gör att man inte kan kompostera dem. Trots att jag har fått det förklarat för mig att metallbitarna bara blir kvar och sedan helt enkelt sorteras bort är jag fortfarande förtvivlad. Byt ut det mot vad som helst! Klister, pappbitar, Laila Freivalds mustasch. Uppriktigt sagt skiter jag i vilket, jag är bara fullkomligt utmattad av höstens bojkottande och allt tjatande på min omgivning.

äntligen lycka

Grå himmel, regn och på huset mittemot lyser tomten på taket. Ännu en gång är jag och hälsar på i Stockholm. Jag förstår egentligen inte varför en resa 10 mil norrut får mitt humör att stiga så avsevärt. Eller egentligen så vet jag precis varför. Här uppe finns åtminstone fyra personer som jag saknar söderut.

Jag blir oerhört lugn av att vandra gatorna i den här stan. Även fast det är en massa folk. Det kanske är det som är själva grejen? Jag behöver folk och rörelse, eller snarare att jag behöver få känna mig anonym. Inte behöva stanna varannan meter för att prata med någon. Ibland behöver jag bara vara med mig själv.

Just nu känns allting nästan för bra. Utifrån är det kanske svårt att förstå varför, men jag är bara så himla nöjd med hur allting är. Det känns så skönt att jag äntligen har hittat någon som säger det han tänker rakt ut och som är på samma sida som mig. Det här var det bästa som kunde ha hänt. Eller…Jo, det var det bästa. För nu. Vi får se var det leder. Det behöver egentligen inte leda någonstans, bara det stannar som det är nu. Tack tack tack för hur lätt mitt bröst känns just nu!

Äntligen ett inlägg som är tomt på bitterhet och ångest. Kanske det blev lite väl personligt och icke-kryptiskt denna gång, men det får fan vara så. För en gångs skull mår jag bra, och jag vill skrika ut det så att alla hör. Feel free att ta del av min glädje, eller till och med sno en liten del av den för ditt eget välmående!

carpe diem? fuck that shit

Att man aldrig lär sig. Aldrig kan man låta bli att svartmåla händelser i förväg och bygga upp den hemskaste sortens ångest inför kommande dagars innehåll.

Är det bara jag som lyckas att oroa mig till döds över saker som ännu inte hänt? När man tänker efter så är det ju bara onödigt klumpbildande i magen. Jag säger alltid till mig själv att jag ska tänka positivt, att jag ska ta dagen som den kommer, men lyckas jag? Aldrig. Istället kan jag ligga sömnlös hela nätter och må dåligt över saker som komma skall.

Det perfekta exemplet är denna helg. Jag hade sagt ja till att komma med till Strängnäs. Ung Media Sverige skulle hålla i en kreativ helg för skolungdomar som vill lära sig göra tidningar. Projektet kallas Mediakåt. Unga blivande journalister, fotografer och layoutare ska få lära sig hur det kan kännas att jobba på en redaktion och under helgen ska två tidningar produceras. Min roll i det hela var att agera bildredaktör för en av tidningarna. ÅNGEST! Jag kan ju ingenting! Jag kan ju inte lära ut! Tänk om ungarna kan mer än mig och sätter mig på plats?! En massa saker kändes vidriga och jag kunde inte sluta att oroa mig över hur allt skulle gå. Anja, min vän som drog med mig på detta, försökte åtaliga gånger lugna mig med hennes väl valda ord, men det gick inte. Nätterna innan helgen kunde jag inte sova alls. Låg vaken och tänkte på hur jag skulle bemötas, hur jag skulle lägga upp lektionen, hur jag skulle skämmas ihjäl över mitt vidriga munsår som just nu har tagit över min läpp. Men samtidigt kände jag att jag inte kunde dra mig ur det hela. Någonstans i bakhuvudet tänkte jag ändå att jag kanske kunde lära mig något av allt detta. Så på torsdagskvällen packade jag ihop mina grejer. Sovsäcken luktade fortfarande svagt festivaligt från i somras och jag misstänkte starkt att luftmadrassen hade minst ett hål. Men men. Med hjälp av morfar efter att jag missade bussen lyckades jag ta mig till tågstationen i god tid. Att gå av på den höga bron i Södertälje istället för att åka vidare till huvudstaden kändes jätte konstigt. Men när jag väl gick av tåget i Strängnäs och fick syn på Anja kändes det mesta mycket bättre. Visst, jag var fortfarande helt oerhört orolig över hur väl jag skulle lyckas som pedagogisk lärare, men lugnet lade sig åtminstone lite.

Framåt kvällen, efter en massa strul med saknade minneskort, läskiga telefonstalkers och en helt del annat kändes det helt lugnt. Min ångest byttes ut mot en slags varm välbehagskänsla och jag var nästan lite stolt över mig själv. Jag hade lyckats att lära, åtminstone några få hur man tar en generellt bra bild. Jag kanske kan någonting ändå, eller? Enorm självförtroendeboost! Tack Anja! För om du inte hade dragit med mig på detta hade jag kanske aldrig insett det.

Men, summan av kardemumman; jag hade omedvetet rätt igen. Men samtidigt hade jag så himla fel. Man ska inte oroa sig i onödan, speciellt inte för saker som inte än inträffat. Man ska leva och vara glad utan att tänka allt för mycket på framtiden. Carpe Diem? Fyfan, jag kommer aldrig att klara av det. Jag är för bitter och för mycket av en planeringsfreak för att kunna leva så. Är helt säker på att flera nätter kommer gå åt till denna ångestbildande syssla, tyvärr, men så är det.

det går dessutom att enkelt förvara den under sängen

Saker jag gör när det blir allt halare på vägarna och antalet soltimmar minskar är att åka mer buss, komma in i ett harmoniskt lugn, baka mer än vanligt, gå ut mer och nytt för i år: lyssna på talböcker. Man skulle lätt kunna påstå att det är ett futuristiskt sätt att lyssna på sagor, bara att berättaren är en smula mer professionell.

Det var Harry Potter den jäveln som fick mig att börja när jag för ett par veckor sedan fick idén att jag skulle stresslyssna mig igenom talboken till Den Flammande Bägaren innan filmen hade premiär. Jag lyckades, och jag kände mig nästan oförskämt nöjd (okej överdrift, men nöjd iaf).

Jag tänker inte nämna några titlar jag lyssnar på nu, recensera Harry Potter eller något annat som vore typiskt mig. Vad jag istället vill få fram är att själva fenomenet talbok är garanterat värt fem av fem sånna här: , i alla lägen.

Detta beror förmodligen på att vår generation dels älskar sagor, serier och dylikt och dels på att vi i de flesta fall vill effektivisera saker och ting. Bra exempel är när man (jag) missar bussen och inte har varken läxböcker eller sitt gameboy advance med i väskan som tidsfördriv. Sin mp3-spelare/I-pod är i åtta fall av tio med, men endast musik kan kännas torftigt efter ett par minuter. Vad återstår då? JO... EN TALBOK RÄDDAR SITUATIONEN! Dessutom går de utmärkt att tanka i mp3-format om man inte har tillträde till dyslexihyllan på bibblan eller har en vän som har det. Då går det dessutom att fylla mp3-spelaren/I-poden med.

Nu orkar jag inte helgonförklara talböckerna längre genom att få detta att låta som TV-shop, men det är i vilket fall som helst värt att testa.